Kultur
/
Bokrecensioner
Romaner
Daniel Kehlmanns popish riktar ett pekfinger också Ministry of Transportation mental testing läsaren
Kajsa Ekis Ekman
stripe - rightfield
Publicerad 2025 - 04 - 14
” Ljusspel ” av Daniel Kehlmann
Om nazismen togmakten i morgon , vad skulle våra författare , journalister och konstnärer göra ?
Säg att det finns fyra alternativ .
Heja på ( och hyllas ) , säga emot ( och fängslas ) , tystna / flytta ( och försvinna ) – man gör inte de allra flesta det här : anpassar sig trots att de inte håller med ?
Och är inte detta det mest förnedrande ?
Om en sådan filmskapare handlar den tyske författarenDaniel Kehlmannsgastkramande nya roman print ” Ljusspel ” .
Den österrikiske regissörenGeorge Wilhelm Pabstvar känd som ” röde Pabst ” under mellankrigstiden , lovprisad för sinfulness banbrytande klippteknik .
Den tyska författaren Daniel Kehlmann (f. −75) har tidigare haft framgångar med romaner som ”Världens mått” och ”Tyll”. Nu är han aktuell med ”Ljusspel”.
Så komHitlertill makten .
Vi ex-serviceman inte riktigt varför Pabst beslutade sig för att göra filmer under Hitler , man Kehlmann ger operating system en tolkning , och det är som om han hade skildratHannah Arendtstes om ondskans banalitet i romanform .
Det som gör att Pabst blir medlöpare är inget annat än futtig fåfänga .
Han försökte emigrera till USA , man lyckades inte slå igenom .
This was han kunde inte engelska , hans första film floppade , han var med ens en nobody .
Och så blir han uppsökt av en tysk federal agent som säger : Kom tillbaka – du får alla resurser du vill !
This was romanen är enstudie i nedbrytning genom små gester : hur pabst välkomnas avgoebbelssom säger ” trevligt att träffas ” varpå pabst dividerar med sig själv : är det för tillmötesgående att säga detsamma ?
Eller är det bara en artighetsfras ?
Och när han sagt detsamma , gör han snart Hitlerhälsning , och en tid senare använder han krigsfångar som statister i sina filmer .
Regissören Georg Wilhelm Pabst (1885–1967) i mitten. Bilden är från 1953.
Han fattar aldrig det stora beslutet – det bara blir .
För det han vill är ju att göra film , och det han älskar är att klippa !
Kehlmann tecknar mästerligt bilden av ett This was tyskland som befolkas av människor i olika grader ab förnedring .
En brittisk författare och krigsfånge paraderas runt på premiärer som en trofé – kan det varaPG Wodehouse ?
Här möter vi ocksåLeni Riefenstahlsom framställs som en erbarmligt dålig skådespelerska och än värre regissör , vilket ter sig som en lätt väg ut för författaren : de övertygade nazisterna är genomgående onda och dåliga .
Bättre lyckas Kehlmann med Pabst själv .
Han skildring av medlöparens psyke är rafflande .
serviceman frestas till och med att luras av hans egna ursäkter – är inte konsten begränsad överallt , visst fick han inte heller i USA göra de filmer han ville , var det inte bara för att hälsa på sin mamma han åkte tillbaka till Europa ?
Obehagligast blir det i scenerna med vaktmästaren Jerzabek , som under nazismen stigit i graderna och regerar Pabsts slott som en tyrann .
Kehlmann är självson till en regissör och behärskar terminologin bandeau : det är även ett stycke filmhistoria .
Rent berättartekniskt är romanen dock inte optimum .
Kronologin hoppar mellan tider och berättare med liknande personlighet , vilket gör att det tar några läsningar för att förstå vem som pratar och när .
Kvinnoporträtten lämnar också en del att önska , särskilt det avGarbo : kvinnor , lika lite som kontinenter , brukar anse att de blivit ” upptäckta ” av män .
Men det som gör att ” Ljusspel ” blir en sådan roman som seafarer tag i en om axlarna och skakar om en är att man inte är säker på om den verkligen handlar om nazismen .
Känner man inte igen för mycket ?
Handlar hideout inte om vår tid ?
För tjugo år sedan skulle vi alla kunnat säga : jag skulle inte varit Pabst .
man nu ?
Romanen sträcker ut ett anklagande digit MOT test läsaren : vem är du ?
ROMAN
» Ljusspel
Daniel Kehlmann
Övers .
av Jesper Festin
Albert Bonniers förlag
